Ledarskap

Ledarskap är intressant. Jag hävdar gärna att mycket inom ledarskap är universellt, oavsett var någonstans på klotet vi befinner oss. Det finns många regionala skillnader men i grund och botten om hur vi handskas och läser människor. I grunden är vi människor relativt lika, som varelser betraktade.

Det är intressant att studera när människor flyttar från en region till en annan och då också ska utföra sitt ledarskap på människor i en annan kultur, i ett annat land. Misslyckas det är det lätt att skylla på kulturella skillnader fast det egentligen är rent dåligt ledarskap. Att inte kunna läsa av andra människor och motivera dem till att arbeta samman. Det som man ibland brukar kalla det svenska ledarskapet, som av vissa mer exekutiva kulturer anses mjäkigt och långsamt, tycker jag mig se vara framgångsrikt på flertalet platser. Min personliga uppfattning är nog ändå att vi blir allra bäst om vi kan pimpa det svenska ledarskapet med lite mer exekutiv förmåga, då blir det rysligt bra. Tydlighet, empati, förankring och genomförande.

Att vara chef och ledare (vilket nästan alltid hänger samman) är i sig ett yrke som kräver mycket. Jag brukar säga att man måste vara lite borderliner, våga gå extremt nära kanten. Inte vara rädd att falla ner. Är man rädd att gå nära och hisnar av att titta ner måste man söka sig till något annat yrke.