Är det verkligen synd om människorna?

För fan , Strindberg, vi har oss själva att skylla.

Våren är ju på väg, även om det är fullt av snö, och nu uppenbarar sig den sedvanliga invasionen av myror. Man ser en liten förvirrar myra irra omkring på hallgolvet och tänker glatt att det var värst vad tidigt dom vaknat (i år igen eftersom man alltid tänker det på våren). Nästa dag irrar fem myror omkring på vardagsrumgolvet och möjligen reagerar man förstrött att det dykt upp några till men inte speciellt mycket. Dag tre har spanarna varit hemma och vänt. Tutat i trumpeten och meddelat att man hittat en guldgruva av kaksmulor, strösockerspill, gamla popcorn och annat kolhydrattillskott som myror liksom människor gillar. Häpet stirrar man på myrinvasionen och står stilla i tre sekunder. Ungarna har förstås redan dragit fram damsugaren och suger myror i full fart. Själv drar man till Coop och köper myrrburkar.

En vecka senare har man utrotat hela kolonin.

Jag får en igenkänning här. Det påminner mig om hur vi som människor just nu håller på att försöka kolonisera men egentligen bara rusar huvudlöst rakt in i katastrofen. Med vår syn på hur allt snabbt ska förbrukas utan en enda tanke på långsiktighet eller hur vi ska överleva. Jag tror att mänskligheten kommer att få uppleva en myrburk inom en inte allt för lång framtid.