Diagnoser och egenskaper

Jag förstår faktiskt ingenting.
Vad är en högkänslig person egentligen?

Det som jag har lyckats förstå låter som en rätt normal typ som är lite känsligare än andra och kanske till och med lite ängligare.
Man poängterar noga att det minsann inte är en diagnos utan en personlighet.
På senaste tiden har det skrivits böcker och artiklar i ämnet, bland annat av norska prinsessan Märta - Louise. Då kan man ju samtidigt skriva böcker om okänsliga personer, ointresserade personer eller nervösa personer, tänker jag. Har vi inte alla en personlighet?
Jag är lika skeptisk inför alla diagnoser som ställs, det känns lika märkligt.
Jag kan mycket väl förstå att det finns såna som har en lättare hjärnskada och behöver assistans, medicin eller spärras in men att sätta bokstavskombinationer på snart varenda unge (och vuxna) känns ju helt galet.
Måste man klassa alla som är lite annorlunda med en diagnos? Måste alla föräldrar med stökiga ungar få en yttre förklaring till varför ett barn beter sig illa eller stökigt eller har svårare att sitta still?
Ibland kanske det är en fråga om väldigt tydliga ramar. Eller att man måste jobba hårdare eller att det krävs extra tydlighet från föräldrar. Eller båda.
Här klafsar jag nu runt i ett minfält av känslor, åsikter och ömma tår. Men jag håller fast vid att en stor del av dagens barn (och vuxna) skulle må bättre av att slippa diagnosen och acceptera sin egenhet. Vi måste alla anpassa oss efter dem gemensamma normen, även om den ibland sätter gränser.
I alla tider har föräldrar haft barn som utmanat, tagit ställning eller gått emot föräldrar och samhälle. I alla tider har generationen innan stävjat och satt gränser för vad som accepteras eller inte. Och sen gett konsekvenser. Men inte nu. För I vår tid har alla barn släppts loss och föräldrarna har fullt upp att se snygga ut i sociala medier eller att ägna timmar åt en fyra tums skärm istället för ett halvvuxet barn.
Inte konstigt att det behövs diagnoser då!