I en värld full av förväntningar på oss själva, på andra och på andras bild av oss själva är det lätt att tappa fotfästet.
Att uppleva att man endast är vad man presterar är väldigt farligt i för stora doser, mest mot den egna psykiska hälsan. Att mätas, och tro att man mäts, genom det man presterar ger med största sannolikhet en dålig självkänsla och en relativt säker väg mot utmattning och depression.
Genom åren som chef och ledare har jag sett det här fenomenet gång på gång. Oerhört kompetenta och drivna människor som knäcks på vägen genom sin prestationsbaserade självbild.
Varför låter vi det hända?
Den som uppvisar en prestationsbaserad självbild söker hela tiden bekräftelse att man utfört mycket och att man gjort allt rätt. Misstag eller en misstanke om att omgivningen uppfattar att man levererat mindre än förväntat kompenseras med ännu hårdare arbete. Som givetvis resulterar i trötthet som i sin tur påverkar prestationen, sen är hjulet igång.
Jag har använt ett måtto som är så bra men så svårt att följa:
Du ska inte tro på allt du tänker!
Mycket, inte allt, är resultatet av våra egna tankars förmåga att skapa bilder och uppfattningar om oss och omvärlden som ibland är helt uppdiktade. Men vi upplever dom som verkliga, hotfulla och nedvärderande. Och vi har inget medel att sätta emot. Vi är nakna och sårbara.
Den starkaste motkraften mot en prestationsbaserad självbild är en god självkänsla. Den är inte lätt att få. Den är inte gratis och den kräver en inre trygghet.
Fundera på hur många du känner som verkligen besitter en god självkänsla. Det är inte så många.
Självkänslan fungerar som en stark fyrbåk, ett riktmärke som gör att man kan navigera rätt och säkert i en stormig tillvaro.
Kan det vara så att den prestationsbaserade självbilden på något sätt blandat ihop självförtroende (vad jag gör, hur jag ser ut etc) med självkänsla (vem jag är) och detta är vår moderna psykologiska paradox?
Markus Heilig resonerar i sin bok "Han, hon och hjärnan" om biologiska skillnader i hjärnan mellan kvinnor och män. Om det nu är så, skulle det kunna påverka hur vi agerar och hanterar självbilden?
Kan män och kvinnor reagera olika?
Och kan den prestationsbaserade självbilden vara mer biologiskt programmerad och inte bara ett resultat av uppväxt och miljöfaktorer?
Skulle det förklara varför yngre tjejer och unga vuxna kvinnor har jobbiga prestationskrav i skolan medan de flesta killar verkar gå mer obemärkt förbi. Och kanske till och med varför fler kvinnor har akademisk examen men färre arbetar i ledande befattningar senare i arbetslivet.
Jag vet inte.
Ett problem som bidrar till förvärrandet av psykisk ohälsa är att vi ständigt ska utvärdera oss själva och det vi utför. Genom åren har jag sett otaliga horribla och förminskande exempel på det här. I vår iver att förbättra verksamheten åstadkommer vi bara det motsatta med personen bakom.
”Vad har du bidragit med till verksamheten”, hörde jag en yngre chef fråga en medelålders kvinna på ett café för ett par veckor sedan. Tydligen hade dom ett utvecklingssamtal och förutom det oacceptabla att omgivningen tydligt hörde samtalet, kröp kvinnan som frågades ut och försökte försvara sin heder, sitt arbete eller en liten skärva av sin egen självkänsla. För ett ögonblick tänkte jag gå fram och fråga den yngre chefen: ”Hur i helvete tänkte du nu?”
Jag funderar fortfarande på det samtalet. På hur många sätt hen drog mattan under fötterna på den hen frågade ut och om det fanns någon ambition att ge motivation eller stolthet till kvinnan på andra sidan bordet.
Det gjorde ont att höra. Med det förekommer många såna samtal idag. Värdering, inte samtal eller coachning. Frågor istället för att lyssna.
Skulle den kvinnan kunna säga till sig själv: ”Jag ska inte tro på allt jag tänker”?
Vad är då lösningen?
Tänk om någon visste det.
En viktig faktor vid beteendeförändring är ju alltid insikt och acceptans. Att acceptera att jag mäter mig utifrån det jag presterar istället för vem jag är och sedan förändra det. Är det enkelt? Inte alls. Det är det svåraste vi kan göra. Vi kan som medelålders träna oss till att springa milen på 50 minuter, lyfta 100 pannor i bänkpress eller göra 15 chins men att träna oss till att tänka att vi äntligen blivit en människa som gör bra saker som andra uppskattar och att det är nog, det är svårast av allt. Det är väldigt svårt att tycka om sig själv.
Att jaga bort den prestationsbaserade självbilden och gå på djupet och förstå sig själv och sina drivkrafter, allt i arbetet att ersätta sin prestationsbaserade självbild med en god självkänsla, det är en gigantisk utmaning och kräver att vi omprogrammerar oss.
Kanske ska vi plocka bort ämnet "Bild" från undervisningen i skolan och istället införa ämnet 'Självbild'. Där kan man jobba med jaget och självbilden och stärka framtidens människor så att dom är bättre rustade och att man som vuxen inte tror att självbild är det samma som Selfie.
'Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli', för att citera min egen far.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar