Kaos. Inte kaos.

Kaos.
Så tänkte jag när Stuttgarts flygplats stängde ner just framför näsan på mig. Där stod vi då, alla passagerare som skulle hem, bort, hit eller dit. Men blev kvar. Långa köer till biljettdisken, inga besked, köer till hotellet som man då får gratis och till restaurangen där man bjuds en god kvällsmåltid. Kaos. Vi fick vänta säkert 2 timmar allt som allt. Alla vi som skickade sms om att vi nog inte kom hem till middag eller kunde lämna på dagis imorgon. Som fick ställa in morgonmötet på kontoret.

Kaos, tänkte jag och slog på CNN på hotellTVn. Och fick skämmas en stund.
Haiti har kaos. Dom kan inte checka in på något trevligt hotell med svart marmor och Wienerschnitzel. Eller borta bort dammet och ta en dusch. Där jävligheten innan övergått i kampen om överlevnad, där de grundläggande instinkterna regerar och där ett liv inte är värt mer än en vattenflaska. Där man mister hus, barn, fru, familj, trygghet eller livsmotivation.
Jag skäms.